Vid Avlivningen av Svart...

smärtan är olidlig...

det är bland det värsta jag varit med om i mitt liv!!!!

först då dagarna innan...när man försöker focusera på sitt liv och att få foton på henne....
och gråten...
trodde iten jag skulle gråta så...visst vänta mig att känna sorg...men itne så stark bara..
men det va sjukt....dagarna innan va inget gämförst med dagen D...

Roy bad mig att gå till netto för jag klarar itne av när han tar ner henne i buren...
men det gick ovanligt bra..tog ingen tid nästan....

undrar om hon inte kände nått på sig...hon hade varit så snäll och söt dom sista dgarna..
men i har varit igenom detta innan....

asså att se henne där i buren..det slog mig inte först vad som skulle hända...en del av mig visste men den känslomässiga va typ avstängd....
tills jag såg hur Roy reagera...
då släppte Allt...shiit....

vi satte oss i bilen och Svart va riktigt tyst dom första 10 minuterna..men sen lät hon .....stackaren....

och när vi väl kom fram...så fick vi vänta på vår tur...
jag fråga Roy..seriöst vad ska jag sä??? allt känndes så sjukt...
så vi ick fram och då va det kört..sååån hopplöshet och ångest och saknad och ja vet iten allt..bara kom på en gång...sen gick vi in och fck vänta...

lyckades precis lugna ner mig tills hon som skulle utföra det kom...då brast det igen......
vi fick vara i ett annat rum..men det va fint endå...

och hon som gjorde det av riktigt proffsig...

men fyyyyfan...det såg riktigt...fridfullt ut...
först avslappnings spruta....hon har ALDRIG varit så avslappnad nånsin....
men det va skönt att känna på henne...
det va som att tom håret blev mukare..hon brukade ha tagel..men nu va det som bommul...

men vi såg hur hon slappnade av...
jag tittade inte på nån spruta.....
men det va skönt att se hur hon somnade..typ..för hon stängde aldrig ögonen :S
men man känder hur andningen avtog..
dock fic hon ge henne två sprutor trots att den första narkosen skulle räcka till en 20 kgs hund haha

men så va vi där och klappade...och kelade..
tänkte på hur fin hon va och grät som aldrig förr.....
och sa adjö...och hur älskad hon va......

för det va hon trots allt....Hon var verkligen älskad...

Dom tre dagarna efteråt grät jag så hysteriskt......Sist jag grät så va när Lasse (min far) dog...

Men jag Vet att jag gjorde detta för hennes skull!!!
Fast det gör ont..och jag har tien ritkigt kommit över det än...men antar att det är som med alla andra förluster...att det kommer tillslut..!!!